Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning

Home
Introduktion
Lilla kungen : 7-55
Den smorde : 56-103
Rustningar : 104-129
Seland : 130-143
Narva : 144-193
Duna : 194-208
Warschau : 209-236
Kliszow : 237-248
Krakow : 249-257
Thorn : 258-287
Volafaltet : 288-305
Lemberg : 306-317
Massakreringar 1704 : 318-325
Ravitz : 326-336
Grodno : 337-349
Massakreringar 1706 : 350-357
Sachsen : 358-372
Kejsaren av Storskandinavien : 373-393
Uppbrottet 1707 : 394-408
Massakreringar_svalt : 409-425
Holowczyn : 426-438
Severien : 439-460
Veprik : 461-484
Massakreringar 1709 : 485-497
Pultava : 498-540
Saracenska heden : 541-564
Bender : 565-599
Prut : 600-617
Kalabaliken : 618-673
Demotika : 674-700
Stralsund : 701-729
Norska falttaget : 730-757
Lund : 758-782
Fredriksten : 783-807
Avslutande betraktelser

 

Kapitel 29 : Kalabaliken

 

"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som
troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.
– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.
– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

 

Värt att lägga märke till

 

Det här kapitlet översvämmar med egendomligheter. På sidan 632 försöker "Karl XII" att bli vald till kejsare - trots att det redan fanns en dylik. Denna egenartade uppgift återkommer sedan på flera ställen - undrar vad påven skulle ha sagt om en protestant som kejsare?  På sidan 629 finns en av mina personliga favoriter, den svenska armén sjunger den vackra julpsalmen Det är en ros utsprungen - över 150 år innan den fick svensk text av Tekla Knös. På sidan 630 visar Ernst Brunner återigen sin okunnighet genom att referera en halsbrytande felaktig uppgift om en stor svensk landsättning på Rügen. På sidan 637 finns en annan komisk höjdpunkt, Brunner blandar ihop de danska och preussiska kungarna och påstår att svensken Eosander skulle ha varit ombud för den förstnämnde - fast Sverige och Danmark låg i krig! På sidan 668-669 finns en betecknande skildring, de la Motrayes beundrande uttryck har lagts i "Karl XII:s" mun, något som naturligtvis har gjort den senare påfallande skrytsam och självgod. I övrigt lånas det friskt från olika håll, på sidan 624 och 625 har vi till exempel först Sven Agrell - hans liv i sanning återberättat och sedan Aubry de la Motraye - hans liv i sanning återberättat.

Genomgången

 

Sidan 618: Dnjestr stiger den 22 juli. Manskapet vill flytta men kungen vägrar i två dagar. 

I v. Kochens dagbok berättas mycket riktigt att vattnet började stiga den 22, men det sägs också att kungen redan samma dag lät evakuera lägret. Vattnet fortsatte stiga såväl den 23 och 24, berättar dagboken, men då var lägret tomt.  

Det är också typiskt Brunner. Han har inget emot att utnyttja v. Kochens dagbok i och för sig, men här dög den inte. Nej, här får Fryxell (1902), del 23, s. 57 f. företräde. Hur var det nu? Jo, Brunner säger sig ha gått till "urkällorna"... 

Sidan 619: Kungen har krävt utlämning av krigsfångarna från Pultava, det kunde inte Poniatowski utverka.  

Som Karl XII ankom till Prut efter att avtalet med tsaren var klart synes det tveksamt om han trodde sig därefter kunna ändra villkoren. Dessutom, om man vill vara noga, var fångarna från Poltava en mycket liten del av de svenska fångar som fanns i Ryssland.  

Sidan 621: Kungen låter uppföra baracker åt Kungl. Livgardet.  

Vilket väl ska vara Livdrabantkåren, Livgardet hade ju till största del försvunnit vid Poltava och Perevolotjna. 

Sidan 621: Funck redogör i ett brev av den 17 augusti för ett upprört samtal han haft med storvesiren.  

Funck hade den 17 närmast tvingats lämna Konstantinopel för att uppsöka storvesiren. Han kan alltså i det läget inte ha sänt något brev som innehöll en redovisning av överläggningarna med denne.  

Sidan 623: Brenner kommer till Bender, kungen diskuterar sina Messiasfantasier med honom.  

Det finns ett stort problem med scenen, som ju ska utspela sig i augusti/september 1711. Det är att Brenner anlände till Bender först i april 1712, se Svenskt biografiskt lexikon 6, s. 217. Sedan har naturligtvis Karl XII aldrig själv hävdat att han var Messias. Brunner tycks inte förstås skillnaden mellan "Konung af Guds nåde" och "Guds son".  

Brunner har alltså gjort en utflykt till fablernas värld. En fruktbar sådan, får man nog säga. Den inbringade såväl en präst som en kung med Messiasfantasier. 

Sidan 623: Kungen skickar hem Anders v. Düben, dennes bror Gustaf blir hovmarskalk.  

Nja, enligt v. Kochens dagbok avreste v. Düben från Bender först den 14 december 1712. Svenskt biografiskt lexikon säger 1714, men det torde vara fel. Gustaf v. Düben blev hovmarskalk 18 december 1712, se Svenskt biografiskt lexikon eller Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.  

Sidan 624: Storvesiren yrkar på förhandlingar mellan Funck och den ryske generalen Sjafirov.  

Som Brunner själv nämnt på sidan 616 var Sjafirov ämbetsman, inte militär.  

Sidan 624: Funck ankommer till Bender med friköpta slavar, reser tillbaka i sällskap med Eneman. 

Envoyén Funck hade den 17 augusti tvingats lämna Konstantinopel för att bege sig till storvesirens läger vid Prut, se Tengberg s. 165. Funck kom till Bender den 2 september 1711, se v. Kochens dagbok. Den 15 reste Funck åter till storvesirens läger, först den 21 november kom han till Konstantinopel, se Agrells dagbok. Eneman avreste från Konstantinopel mot Smyrna den 23 augusti 1711, han och Funck var alltså inte tillsammans i det skedet.  

Sidan 624: Karl XII iakttar kvinnornas nöjen.   

Då är vi tillbaka i Sven Agrell - hans liv i sanning återberättat. Detta är hämtat ur Agrells dagbok av den 12 september 1711, en dag då denne gjorde ett besök på några öar han kallar "insulas Principum". Brunner har förvisso förkortat och språkligt moderniserat Agrells beskrivning, men det är alltså Agrells funderingar och observationer vi får ta del. Agrell var som bekant i Konstantinopel, inte i Bender. 

Sidan 625: La Motraye återkommer.  

Enligt kanslidagboken var detta den 2 oktober 1711. Beskrivningen är i övrigt hämtad från de la Motrayes berättelse, utgiven på svenska 1918. Det är alltså här snarare dennes liv som är i sanning återberättat.  

Sidan 625: Innan Poniatowski bortkörts från storvesirens armé och begivit sig till Ottomanska porten hade han skrivit en redogörelse för fälttåget.  

Poniatowski kom till Konstantinopel  från Bender den 2 december 1711, se Agrells dagbok. Han hade avrest från Bender den 21 november, se v. Kochens dagbok. Dessförinnan hade Poniatowski sedan avresan från armén vid Prut befunnit sig i Bender, se samma dagbok.  

Sidan 625: Sultanen läser Poniatowskis uppsats och börjar lyssna till storvesirens ovänner.  

Det förefaller väl snarare vara så att problemen med att få ryssarna att uppfylla fredsvillkoren började försvaga storvesirens ställning, se Tengberg s. 168 ff.  

Sidan 626: Storvesirens adjutant mister huvudet, man finner bland dennes ägodelar ryska mutor.  

Osman Aga avrättades först den 15 december, alltså en dryg månad efter att storvesiren avsatts, se Tengberg, s. 170 och där anförda källor.  

Sidan 626: Storvesiren söker plötsligt förlikning.  

Denna omsvängning hade ägt rum redan i början av oktober, se Tengberg s. 168 ff.  

Sidan 627: Krafft målar Stanislaus porträtt, hängs upp i Karl XII:s sängkammare som första möbel.  

Enligt Josephson målades porträttet den 1 och 3 oktober 1711. Kungen flyttade in i Kungshuset den 24 december samma år, se v. Kochens dagbok. Hann porträttet ned så fort? Jag lämnar den frågan öppen t.v.  

Sidan 627: Kapten Laval ankommer från Konstantinopel med fjärde och sista delen av Grimarests gigantiska arbete Les campagnes de Charles XII roi de Suède.  

Carl Magnus de Laval (1680-1750) anlände till Bender den 11 oktober 1711. Han hade avrest från Pommern 4 veckor och 2 dagar tidigare. Med sig hade han brev från Stainslaus och Meijerfelt. Den 17 oktober avsändes han igen, se v. Kochens dagbok. De Laval hade alltså inte tagit vägen över Konstantinopel.  

Särskilt gigantiskt är väl heller inte Grimarests arbete, det är visserligen på en bit över 1 000 sidor men i duodecimo. Carl Hallendorff betecknar det i sin uppsats Historiografi och censur under frihetstiden som kortfattat och från innehållssynpunkt föga märkvärdigt.  

Historien om de Lavals förmedling av Grimarests verk är följaktligen helt fiktiv. 

Sidan 627: Celsing informerar sultanen om mutor och situationen vid Prut.  

Detta besök hade ägt rum redan den 15 september 1711, se Agrells dagbok.  Memorialet rörde dock inte Prut och mutor utan en rad andra klagomål rörande hindrande av korrespondens, bortförande av Karl XII:s tolk etc., se Tengberg s. 167. 

En viss kronologisk "flexibilitet", får man nog säga. Kungen flyttar in i sitt nya hus julen 1711, därefter blir det oktober och sedan september.  

Sidan 628: Storvesiren störtas. Hans medhjälpares huvuden uppsätts på seraljens port. 

Detta skedde den 10 november, nyheten nådde Bender den 16, se Tengberg s. 170. Avrättningarna ägde rum en dryg månad senare, Agrell såg huvudena den 16 december.  

Sidan 628: Det är nu sent i november, Kungshuset ännu inte färdigt. 

Fast det var ju färdigt på sidan 626? 

Sidan 628: Sultanen förklarar den 10 december 1711 på nytt krig mot Ryssland.  

Nja, vad som då beslöts var att överlämna en lista med krav till ryssarna, se Tengberg s. 171f. Uppfylldes inte dessa inom 40 dagar skulle krig utbryta, se även v. Kochens dagbok för den 25 december.  

Sidan 629: Stenbock utnämns till överbefälhavare.  

Stenbock placerades av rådet den 4 oktober 1711 som Wachtmeisters medhjälpare vid förberedelserna för transporten. Den 23 februari 1712 utfärdade Karl XII order till Stenbock överta ledningen för 1712 års transport, se Ahlström, W., Arvid Horn och Karl XII 1710-1713, s. 57 f.  

Det är inte alldeles lätt att förstå vad Brunner här syftar på. 

Sidan 629: Hovpredikanten Brenner läser Johannes första brev, kap. 3 och armén sjunger Det är en ros utsprungen.  

Som nämnts ovan (not till s. 623) ankom Brenner till Bender först i april 1712, se även v. Kochens dagbok för den 25 april detta år.   

När det gäller psalmsången finns det ett ännu svårare problem. Visan är gammal, men den svenska översättningen gjordes först 1867 (av Tekla Knös). Den gjorde sin första preliminära entré i den svenska psalmboken 1921 genom tillägget Nya psalmer.  

Det förefaller inte speciellt sannolikt att den svenska armén redan 1711 skulle ha haft kännedom om den av Tekla Knös 1867 gjorda översättningen.

Sidan 630: Extraordinarie envoyén får veta att Stenbock landsatts i Rügen med 12 000 man infanteri och 3 000 man kavalleri. 

"I Rügen" blir förstås aningen egendomligt, "på" vore naturligare. Detta hämtat från Sven Agrells dagbok, där formuleringen är: "2:ne dagar förut ankommet till Rygen". Brunner måste väl ändå känna till vad Rügen är?

När det sedan gäller sakuppgifterna så sägs i Agrells dagbok att envoyén den 4 februari 1712 fick brev från Stettin, daterade 5 december 1711, vilka berättade om att Stenbock två dagar tidigare kommit till Rügen med 15 000 man.  

Nu förhöll det sig emellertid väsentligt annorlunda. Vad som transporterades över var ca 4 000 man, se Ahlström s. 46. En deltagare i expeditionen, en viss J. Reimmert Krampau (?), beskriver expeditionen i ett brev till landshövding de la Gardie i Kalmar: http://members.tripod.com/Bengt_Nilsson/Marinhistoria/transportpomm.htm. Landsättningen ägde rum i månadsskiftet november/december.  

Här torde Brunner alltså ha blivit lurad av Agrells dagbok och de rykten denne däri redovisar. Ett belysande exempel på hur bristfälliga Brunners ämneskunskaper i verkligheten är. Envar med grundläggande kunskaper i ämnet skulle inte falla för en uppgift av den här typen.  

Sidan 630: Karl XII:s allierade mördar och våldtar, sultanen vill köra ut dem.  

Detta är Fryxell (1902), del 23, s. 66. Hur korrekt det är låter jag vara osagt.  

Sidan 631: Axel Sparre målar kungens porträtt, omgivningen finner det vara oöverträffat.  

Detta bygger på en kombination av Feifs och Sparres ord, se Josephson s. 111. Josephson själv säger att porträttet är realismen driven till sin spets. Det intressanta är Josephsons ord: "I detta något uppsvullna, ärriga och trötta ansikte återfinner man inte mycket av den dådkraftige hjälten. Ändå var konungen och hela hans krets utomordentligt tillfredsställda." 

Detta har Brunner uppenbarligen läst. Men notera hur han har ändrat i Josephsons analys: "Sparre klagade över sina gamla ögon men träffade likheten av mitt milda med dådkraftiga ansikte så makalöst att alla i orten fann det oöverträffat." 

Sidan 631: Seraskiern i Bender får företräde, vill höra Karl XII:s mening om det betänkande som framlagts av sjömakternas ministrar.  

Detta är Fryxell (1902), del 23, s. 64. Betänkandet bör vara från januari 1712, då sjömakternas representanter sökte medla mellan turkarna och ryssarna. Jag kan dock inte se några spår av att ett särskilt betänkande också överlämnades till Karl XII.  

Sidan 631-632: Grudzinski skickas in i Polen.  

Jan Grudzinski trängde ända fram till Krotoszyn, väster om Kalisz, där han i mitten av juni 1712 besegrades av styrkor lojala mot August II. Ett stort problem var naturligtvis att den stora transport som skulle komma från Sverige fortfarande inte hade anlänt.  

Sidan 632: Regeringsrådet Hjelmborg får order att agera i Tyskland, ska bland annat hindra August från att bli kejsare.  

Gabriel Hansson Hjelmborg (1656-1736) var regeringsråd i Zweibrücken och Sveriges representant vid kejsarvalet 1711.  

Här har Brunner rört till det igen. 1712 var kejsarposten inte ledig, Karl VI hade valts i oktober 1711 och krönts i december samma år.  

Brunners uppgifter är hämtade från Fryxell (1902), del 23, s. 68 f. Fryxell talar dock inte om kejsarkronan utan om "riksordförandeskapet". Vad som med detta avses är jag helt säker på, men möjligen handlar det om en position vid den i Regensburg sittande riksdagen. Nu ska ärkebiskopen av Mainz av hävd ha varit ordförande i kurfurstekollegiet, så möjligen har också Fryxell rört till det hela.  

Det fanns också något som hette ”Reichsvikar”. August II var en av två sådana efter kejsarens död 1711, i väntan på att en ny kejsare valdes. Nu ägde valet rum redan på hösten 1711, varför frågan var helt inaktuell påföljande år.  

Sidan 632: Karl XII försöker att förmå protestantiska furstar att välja honom till sin kejsare.  

Detta är förstås rena dumheterna. Karl XII:s aktion ska ha inletts på våren 1712, Fryxell nämner en instruktion till Hjelmborg av den 8 mars 1712. Schartau nämner i sin avhandling Förhållandet mellan Sverige och Hannover 1709-1715  (s. 83) att det i februari 1712 fördes förhandlingar med några tyska furstar om förbund. Likaledes försökte Karl XII att få August II och Fredrik IV förklarade som riksfiender och att få garanterna för frederna i Traventhal och Altranstädt att prestera sina garantier, se Schartau s. 84.  

Brunners källa är Fryxell (1902), del 23, s. 68 ff. Där talas om ett förbund under svensk ledning och nämnda "riksordförandeskap". Kejsarposten var som bekant inte ledig. 

Sidan 633: Kungen vill inte tillåta några statyer vid slottet, bara den som vid hans hemkomst ska resas över honom själv.  

Detta är då ännu dummare. Fakta är att Karl XII, till skillnad från Tessin, inte ville ha någon staty på borggården. Detta därför att han menade att den skulle förstöra "prospekten". Han var också motståndare till att statyer restes över levande personer, det var en heder som borde sparas till avlidna personer - "på de gamle romares sätt", se Josephson s. 121. I själva verket instruerades Tessin att ta bort till och med inskriptioner som skulle hylla kungen, se Stockholms slotts historia II, s. 132.  

Sidan 634: Sultan Ahmed ber Karl XII att resa hem.  

Är Brunners datering riktig skulle detta vara från den 14 i månaden Rabi-ul-Awwal, d.v.s. från senare delen av april. Brevet är tryckt hos Nordberg. Det överlämnades den 12 maj, se v. Kochens dagbok.  

Sidan 635: Hjelmborg får en skrapa för att han enbart talat om svårigheterna att få Karl XII att vald till kejsare.  

Vad är det här??? Som nämnts tidigare fanns det redan en kejsare.  

Det Fryxell säger är att Hjelmborg skrev till Karl XII och anförde svårigheterna med att skapa ett fursteförbund under svensk ledning, men att Ansbach, Baden och Darmstadt åtminstone gav sken av att vilja lyssna. De inblandade furstarna skulle alltså förmodligen ha varit Wilhelm Friedrich av Brandenburg-Ansbach (1685-1723), Karl III Wilhelm av Baden-Durlach (1679-1738) och Ernst Ludwig av Hessen-Darmstadt (1667-1739). 

Sidan 635: Kungen vill pantsätta en del gods i Pfalz-Zweibrücken, Hjelmborg gör svårigheter.  

I sin avhandling Schweden und Pfalz-Zweibrücken refererar Lothar Kinzinger något som måste vara det som här omnämns. Karl XII:s förpantningsbegäran är daterad den 29 april 1712, guvernementsregeringen svarade den 23 juli att de bestämmelser som reglerade furstendömets ställning krävde att en sådan aktion var förankrad hos övriga manliga arvingar. Karl XII struntade i dessa invändningar, men det är enl. Linzinger oklart om det verkligen kom till stånd någon förpantning, se Kinzinger s. 694 f.  

Sidan 635: Karl XII insisterar på att underhandlingarna om hans kejsarvärdighet måste fortsätta. 

Suck... För femtioelvte gången, det fanns redan en kejsare.  

Krävs det inte mer än så här för att få uppträda som expert i TV? Mamma mia... 

Sidan 635: För Sveriges väl och ve återstår att Karl XII väljs till Tysklands kejsare. 

Suck. Igen... 

Hur var det nu? "Ernst Brunner spräcker myten" - var det inte så någon recensent uttryckte sig? 

Sidan 635: Stenbock samlar i Stockholm in 400 000 daler silvermynt.  

Vad Fryxell säger är att det över hela landet insamlades 398 000 daler silvermynt (smt), se (1902), del 25, s. 31. I Stockholm fick Stenbock in ca 140 000 daler smt, större delen i olika varor. För detta se Lundström, D., Magnus Stenbock i Stockholm, s. 58.  Detta inträffade i juli 1712. 

Sidan 636: Kungen begär allehanda klädesplagg av turkarna, jagar med värjan i hand upp sina lakejer till paschan för att få det hela utlevererat. 

Nu råkar det vara så att den här skildringen visar upp rent vidunderliga likheter med ett brev från hovintendenten Düben till envoyén Funck, vilket återges i Villius Karl XII. Det brevet saknar datum, men synes vara från slutet av april 1712 då det refererar till ett av Funcks brev från den 15 april.

Ja, jakten på lakejerna saknas förstås i Dübens brev... Och april ligger förstås före juli då Stenbock höll sitt tal.  

Sidan 637: Müllern får brev från den danske kungens ombud, generalmajor Eosander.  

Johan Friederich Eosander (ca 1670-1729) var svensk, men kom mot slutet av 1690-talet att övergå i brandenburgsk tjänst. I grunden var E. fortifikationsofficer, men kom i Brandenburg-Preussen att bli synnerligen anlitad som arkitekt. 1712 blev han också brigadjär och chef för fortifikationen. Eosander brukades också i diplomatiska ärenden, bland annat i februari 1712 då den preussiske kungen Fredrik I gjorde en framstöt hos Karl XII rörande återställandet av freden. Tanken var att Sverige och Preussen skulle sluta sig samman, Karl XII skulle acceptera August II som kung i Polen och tillsammans skulle de tre furstarna sedan vända sig mot tsaren som skulle fråntas alla sina erövringar. Eosander kom till Bender den 17 september 1712. 1713 lämnade E. preussisk tjänst och blev raskt svensk friherre, generalkvartermästare och 1715 generalmajor. Fången vid Stralsunds fall julen 1715 kom Eosander att tillbringa resten av kriget i Frankfurt am Main, frigiven mot hedersord. För uppgifter om E., se Svenskt biografiskt lexikon, del 14, s. 9 ff.

Man kan fundera över hur Brunner har kunnat få Eosander till danskt sändebud. Fryxell, en av Brunners viktigare källor, säger att Eosander var svensk och i preussisk tjänst. Och hur skulle en svensk kunna vara ombud för Danmark år 1712? De båda länderna låg ju krig med varandra. 

Sidan 637: Karl XII läser med darrande läpp en ströskrift med blasfemiska omdömen.  

Detta är hämtat ur Fryxell (1902), del 23, s. 76. Särskilt blasfemisk (hädisk mot Gud) är versen förstås inte.  

Sidan 637: Karl XII är dum nog att tro på en ny turkisk krigsförklaring.  

I så fall hade han ju faktiskt rätt, en ny sådan kom den 31 oktober 1712, se Tengberg s. 216. 

Sidan 637: Karl XII gör via Poniatowski en ny framstöt hos sultanen, pesten breder ut sig i staden. 

Det är här inte helt enkelt att fastslå tidpunkten för detta, kronologin har ett tag varit ganska förvirrad. Men uppgiften om pestens utbredning är hämtad från Agrells dagbok för den 22 augusti 1712. Uppgiften avser naturligtvis Konstantinopel och inte Bender, som i Brunners tappning.  

Memorialen till sultanen var två, det första lämnades in den 1 augusti 1712, se Tengberg s. 206. Nr 2 bör ha inlämnats i mitten av september, order avgick från Bender den 3. Den som fick order att ombesörja överlämnandet var dock inte Poniatowski utan Funck.  

Sidan 638: Medan pesten breder ut sig i staden och alla i grannhuset dör får kungen veta att Stenbock landsatts i Rügen.   

Först och främst var alltså pestepidemin i Konstantinopel, inte i Bender. Debarkeringen ägde rum nära Dornbusch den 14-18 september 1712, se t.ex. Grauers, S., Ätten Wachtmeister genom tiderna, del II, s. 269 ff. Pestuppgiften hänför sig till den 22 augusti, se ovan. Uppgifter om transporten nådde Bender den 24 oktober, se v. Kochens dagbok.  

Vi har alltså här en total kronologisk härdsmälta. Och sedan var det där med "i Rügen"... 

Sidan 638: Karl XII försöker övertyga sultanen om att ryssarna inte lämnat Polen, denne kontrollerar saken och finner att det stämmer.   

Detta var genom det memorial som inlämnades den 1 augusti. Sultanen sände ut en aga som den 13 augusti anlände till Bender. Den 17 fortsatte han mot Polen, åtföljd av generaladjutanten Sten Arvidsson (Natt och Dag) och sekreteraren Klinckowström, se v. Kochens dagbok. De båda svenskarna var tillbaka i Bender den 5 oktober. Agan ska ha återvänt till Konstantinopel i slutet av samma månad, se Tengberg s. 208.  

Sidan 638: Den ryske ambassadören kastas i Sju tornen.  

Detta inträffade den 31 oktober 1712, se Agrells dagbok.  

Sidan 638: Vojvoden av Mazovien som just anlänt till Adrianopel fänglas av turkarna.  

Den 14 oktober 1712 fick man i Bender veta att Comentowski anlänt till Jassy. Han torde ha arresterats några dagar in i november, se v. Kochens dagbok för 8 och 17 november. 

Sidan 638: Storvesiren Jussuf avsätts den 14 oktober. 

Nej, detta ägde rum den 1 november, se v. Kochens och Agrells dagböcker. Fryxell ger inget datum, Brunner måste ha alltså här bygga på någon annan källa.  

Sidan 639: Karl XII får is från Konstantinopel. Han jagar i väg zigenarbarn, svarta och nakna avgrundsväsen sända av det ondas makt.  

Sven Agrell - hans liv i sanning återberättat gör comeback. Detta är hämtat ur dennes skildring av den 31 juli 1712, där ett besök vid "Prussa", nuv. Bursa, skildras. Där talar Agrell om "sigeners" och  barn "nakota och swarta som willkattor". I sin anteckning för påföljande dag nämner Agrell istransporterna. Naturligtvis gick det inte att forsla is från Bursa till Bender, mellan de orterna är det fågelvägen uppskattningsvis lika långt som mellan Malmö och Gävle. Sorbeten är också från Agrells dagbok, fast från den 5 augusti 1709 då han berättar att man i Bender endast kunde få tag på denna dryck. Agrell nämner att det förvarades is i källarna, men den torde ha hämtats från närmare håll än Bursa.  

Sidan 639: Karl XII får nyheter från Pommern. 3 regementen kavalleri hade ankommit till Pommern. Den 7 november meddelas att halva transporten anlänt.  

Detta är ur Agrells dagbok för den 12 resp. 20 och 22 oktober. Att Karl XII skulle fått sådana nyheter den 7 november är möjligt,  enl. v. Kochens dagbok anlände brev från Poniatowski den dagen. Karl XII hade dock redan den 24 oktober fått underrättelser via guvernementssekreteraren i Wismar Carl Ludvig Löwenheim och hovjunkaren Johan Palmenberg. Agrells nyheter torde av innehållet att döma vara av gazett-typ, uppgifterna är mycket svävande och i betydande avseenden felaktiga. Karl XII torde ha varit bättre underrättad om transportens storlek.  

Sidan 639: Det fatala händer att Stenbock ingår stillestånd.  

Detta fick Karl XII veta först på kvällen den 17 december 1712, se v. Kochens dagbok. Han blev mäkta uppbragt och den ankomne kuriren fick redan samma natt ge sig ut på återresan medförande ett i barsk ton hållet brev. För detta se Konung Karl XII:s egenhändiga bref, s. 392 f. Stilleståndet hade ingåtts den 19 november 1712.

Här har Brunner alltså antingen hoppat en dryg månad fram i tiden eller också har han fallit in i det från Polenfälttåget kända "Adlerfeltsyndromet".  

Sidan 639-640: Reaktionen i Turkiet på vapenvilan. Seraskiern kommer till kungens högkvarter den 12 november. 

Här blir det rent bisarrt. Nyheten om vapenstilleståndet kom till Bender den 17 december, den hade inte ingåtts förrän den 19 november. Hur i hela fridens namn skulle turkarna redan den 12 november ha kunnat reagera på samma stillestånd? 

I själva verket hade sultanen i början av november i skäligen kraftiga ordalag uppmanat Karl XII att resa hem. Ett sändebud från sultanen ankom till Bender den 24 november och brevet överlämnades den 27, se v. Kochens dagbok och Tengberg s. 216 f. Vid brevets avfattande bör den turkiska regeringen ha haft kännedom om transportens ankomst och sultanens önskan torde alltså snarast ha varit orsakad av en önskan att se Karl XII ta ledningen över sin armé. 

Sidan 640: Kungen och seraskiern diskuterar hemresevillkoren. Kungen begär 1 000 pungar, får 1 200. 

I november hade man fått löfte om 1 000 pungar, den 29 november utfärdade Karl XII en revers på 1 200, se Tengberg s. 241 och v. Kochens dagbok. Förklaringen synes vara att man redan tidigare hade fått 100 och väntade 100 till, se Tengberg s. 242. Karl XII ville dock ha ytterligare 1 000, se v. Kochens dagbok för den 15 december. Detta föll inte god jord... 

Sidan 641: Paschan och tatarkhanen beslutar att Karl XII ska resa genom Polen, men får inte starta något nytt krig under genomresan.  

Också detta är Fryxell. Det hela tycks dock något egendomligt. I och med att det rådde krigstillstånd mellan Turkiet och Ryssland därför att ryska trupper stod kvar i Polen torde en hemfärd genom Polen med nödvändighet ha fört till strider.   

Sidan 641: Problem, Karl XII har uppsnappat en kurir från Flemming till khanen.  

Tengberg menar, till synes på goda grunder, att brevuppsnappningen faktiskt ägde rum i januari 1712. Så finns såväl i v. Kochens dagbok för den 21 januari som Jeffereys brev av den 30 februari uppgifter i den riktningen. Förstnämndes beskrivning är mycket snarlik den som finns hos Nordberg och som där anges röra en episod i december 1712. För detta se Tengberg, s. 235. Däremot har förekomsten av en "sammansvärjning" åter gjorts trolig genom Sten Bonnesens artikel om Jan Sapieha i KFÅ 1954, Karl XII skulle under hemfärden av olika anledningar riskera att hamna i fiendens händer.  

Sidan 642: Karl XII, såsom kejsare av Storskandinavien, kan inte resa hem utan eskort av endast 10 000 man.  

För termen "kejsare av Storskandinavien", se analysen av kapitlet med detta namn.  

Sidan 642: En kurir ankommer den 7 december 1712 med Stanislaus begäran att få avsäga sig kronan, änkedrottningen påminner om giftermålslöfte.  

Ser man på Karl XII:s svar till änkedrottningen ter det sig som mindre sannolikt att en sådan kurir ankom den 7, i kungens brev talas nämligen om muntliga hälsningar via Cederholm och denne hade anlänt redan den 8 oktober. Stanislaus avsägelsebegäran ska enligt Fryxell ha formulerats i ett brev av den 7 november 1712. När detta framkom framgår inte, men man kan notera att major de Laval ankom den 17 december och i v. Kochens dagbok sägs dessförinnan inget om några brev från Stanislaus eller Stenbock.

När det gäller äktenskapslöftet finns det i kungens brev inget som antyder när eller var det skulle ha avgivits. I själva verket har Brunner friserat citatet genom att justera nyckelmeningen som i original låter så här: "Iagh kan fuller aldeles intet mer påminna migh något sådant löffte, men törs intet motseya E. Mayestet dheruti, utan håppas...".  

Synnerligen kreativ citeringsteknik, speciellt mot bakgrund av att Brunner vid ett flertal tillfällen har sagt sig ha varit trogen mot källorna.  

Sidan 642: Grevinnan Lewenhaupt ansöker om att hennes man ska utväxlas.  

Nja, hennes ansökan hade översänts via Ulrika Eleonora. I Konung Karl XII:s egenhändiga bref (s. 122) nämner Ernst Carlson två brev från prinsessan till Karl XII, daterade den 15 maj och 19 juni 1712. Kungen behandlar grevinnan Lewenhaupts ansökan i sina brev till änkedrottningen och prinsessan, båda daterade 14 december 1712. I det sistnämnda berättar kungen att han inte fått några brev från henne daterade senare än 16 och 25 september 1712. Omständigheterna antyder att grevinnan Lewenhaupts brev till Karl XII hade anlänt betydligt tidigare än början av december 1712.  

Brunner har f.ö. även här varit kreativ. Här har kungens lovord över Lewenhaupts tidigare agerande och beklagandet av att denne vid Perevolotjna "så aldeles förgjätit sig" uteslutits, förmodligen för effektens skull.   

Sidan 642-643: Det ankommer också skisser från Tessin rörande Brunkebergsåsen.  

Det är under alla förhållanden helt omöjligt. Kungens förbud för vidare åverkan på åsen finns redan i ett brev från Feif till Tessin, daterat 19 november 1712. Brevet avgick förmodligen först med Düben den 14 december, men det var alltså formulerat nästan en månad tidigare. För brevet se Handlingar ur v. Brinkmanska archivet på Trolle-Ljungby, del I s. 161 ff.  

Sidan 643: Kungen dricker vin med Grothusen då ärkebiskop Benzelius son anländer.  

Ärkebiskop Benzelius hade avlidit redan 1709. När Henric B. anlände vet man nog inte riktigt, men det ska ha varit strax före kalabaliken. Detta skulle snarast tyda på senare delen av januari 1713. Benzelius "grymma" utseende är hämtat ur ett inte säkert tidfäst vittnesmål, se Svenskt biografiskt lexikon 3, s. 272.  

Sidan 643-644: Khanen skriver till kungen, brev citeras. 

Detta är efter Fryxell (1902), del 23, s. 80. Brunner har dock klippt och klistrat, Fryxell refererar två olika brev som här blivit ett.  

De här beskrivna breven bör snarare vara från januari 1713. Den 19 december 1712 hade nämligen sultanen i ett brev till Karl XII ånyo uppmanat till snar avresa, men "i endräktigt samråd" med khanen och Ismail Pascha. Den 29 december hölls en konferens i Bender och som en följd av detta ökande spänningen, se Tengberg s. 219. Den 21 januari 1713 beslöts i Konstantinopel att Karl XII skulle tas till fånga om han alltjämt vägrade resa.

 Sidan 644-645: Kungen smugglar ut ett brev med Savary, berättar att Stenbock slagit danskarna.  

Savary sändes till Adrianopel den 23 december, slaget vid Gadebusch stod den 9 i samma månad. Det finns inte en chans att nyheten skulle ha nått Bender på 14 dagar. Eller snarare 10, för enligt Brunner kände Karl XII också till att Stenbock hade förföljt fienden i fyra dagar.  

Sidan 645: Karl XII stadfäster Stenbocks fältmarskalksvärdighet.  

Detta skedde först den 28 januari 1713, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.  

Sidan 645: Sultanen blir vred, kastar Funck och Poniatowski i fängelse sedan den förstnämnde hos honom ansökt om mer pengar. 

Funck framställning var till storvesiren, som befann sig i Adrianopel. Den gjordes den 15 januari 1713. Funck och legationen i Adrianopel synes ha satts i husarrest den 22 januari, se Agrells dagbok. 

Sidan 645-646: Sultanen sammankallar en urtima divan och håller tal. 

Talet påminner om det som Fryxell refererar, fast det finns skillnader. I Karolinska förbundets årsbok 1920 refererar Johannes Kolmodin den turkiske rikshistoriografen Rasjids skildring av samma tal väsentligt annorlunda. Rasjids skildring rör ett möte den 21 januari 1713 och av sammanhanget att döma måste Fryxells skildring trots allt avse samma tillfälle.  

Brunner är alltså av allt att döma en månad för tidigt ute när han förlägger mötet till slutet av december 1712.  

Sidan 646: Sultanen skriver till Karl XII. 

Det här avser ett brev daterat den 19 december 1712, se Tengberg s. 219. Det överlämnades till Karl XII den 27 december, se v. Kochens dagbok. Som Funck sattes i husarrest först nästan en månad senare är det tydligt att Brunner här förletts av Fryxells oklara beskrivning.  

Sidan 647: Müllern kallas den 2 januari till paschan.  

Detta är också Fryxell, men hela skeendet är komplicerat. Quennerstedt anger i en not till v. Kochens dagbok att paschan ska ha besökte Karl XII den 23 december 1713/2 jan. 1714 (sic), vilket förstås först och främst är ett helt år fel. Ska man tro på Quennerstedts datum är den 2 januari efter nya stilen, inte efter den gamla. Quennerstedts noter är just i det här sammanhanget något mystifierande, så säger han i en not till den 8 januari 1713 att kungen 6 dagar senare skrev brev till systern och farmodern och avser med det breven från den 14 december 1712. I v. Kochens dagbok sägs inte något om ett möte den 2 januari.  

Sidan 647: Paschan drar den 3 januari in underhållet.  

Också egendomligt. Det finns inte något om detta i v. Kochens dagbok.  

I Quennerstedts bok Kalabaliken vid Bender refereras ett brev från v. Müllern till Funck av den 20 januari 1713 vilket kastar mer ljus över skeendet. Müllern berättar att janitscharvakten dragits in 8 dagar tidigare. Quennerstedt återger också ett par brev från Grothusen, bland annat ett av den 12 och ett annat av den 16 januari. I det senare av dessa berättar Grothusen att lägret blivit avskuret. När det första brevet skrevs var förbindelserna tydligen ännu öppna.  

Frågan är då bara vilken tideräkning som Müllern och Grothusen här använt. Normalt skulle knappast någon tvekan råda om att de har använt gamla stilen, men i v. Müllerns brev sägs att Stenbock segrat den 20 december 1712, vilket är en datering efter nya stilen. Som v. Kochens dagbok, tillfälligt avbruten den 8 januari, inget säger om några dramatiska händelser vid Bender måste man nog ändå utgå ifrån att ovanstående dateringar är efter gamla stilen. Indragningen av furage m.m. skulle alltså ha ägt rum den 12-13 januari 1713 - om detta är korrekt förmodat.  

Sidan 648: Kungen går den 4 januari bärsärkagång i staden Bender tillsammans med livgardet.  

Fryxell (1902), del 23, s. 85 berättar detta - minus bärsärkagången. Fryxell säger bara att Karl XII "for fram och tillbaka genom gatorna." 

Sidan 649: Fabrice och Jefferyes ankommer efter att ha druckit kaffe med sultanens utsända.  

Motraye berättar om detta sammanträffande och förlägger det också till den 4 januari.

Det hela är mycket dunkelt. Utgår man från v. Kochens dagbok så sägs det där att vid mötet den 29 december ska Ismail Pascha ha utsatt tillkommande fredag till uppbrottsdag. Enligt gamla stilen var 29 december en måndag och uppbrottsdagen skulle alltså ha varit den 2 januari 1713. Detta skulle alltså i och för sig ha kunnat motivera att åtgärder insattes redan den 3, men varför skulle Grothusen och Müllern ha använt nya stilen?

Efter att ha dykt något djupare i saken, bland annat genom att konsultera artiklar i KFÅ 1923 och 1954, kan jag inte se annat än Grothusen & co faktiskt måste ha använt gamla stilen. Jefferyes säger till exempel i sitt brev av den 19 januari (gamla stilen) att Imrohor och "master of the horse" anlände den 10 denna månad med order till paschan. Denne gick då till Karl XII och krävde att han skulle avresa och kungen svarade då att om paschan var en sann tjänare till sin herre så skulle han försöka tvinga kungen. Dagen efter slutade underhållet att komma, lägret omringades och Karl XII började förskansa sig. Jefferyes berättar också att det påföljande dag skulle hållas en konferens i det svenska lägret, sedan han själv och Fabrice försökt medla. Fryxell anför samma dialog mellan Karl XII och paschan, men förlägger den till den 2 januari. Uppenbarligen har Fryxell (och Brunner) rört till kronologin. Detta visas också av att Fryxell till den 9 januari förlägger en sista förhandling mellan svenska och turkiska representanter, samma förhandling som Jefferyes säger ska äga rum den 20.  

Sidan 649: Fabrice återkommer den 7 januari.  

Analogt med det ovan sagda bör detta alltså ha utspelat sig den 18 januari.  

Sidan 650-653: Förberedelserna till kalabaliken. 

I hela detta finns då dateringsproblemet. Det mesta tycks tala för att alltsammans ligger 11 dagar fel, den 15 januari ska vara den 26 o.s.v. Källan till skildringen är Fryxell (1902), del 23, s. 88 ff.  

Sidan 653-654: Den hetlevrade kapten Rålamb infinner sig.  

Jag förmodar att detta avser kaptenen Anders Rålamb (1678-1762). Historien om honom känner jag inte igen, men den kan säkert ha en kärna av sanning även om Kungl. Svea Livgardes historia IV inte innehåller något i den här vägen.  

Historien är säkert hämtad från Grimberg, Carl, Svenska folkets underbara öden. D. V. - Stockholm, 1926. - S. 140. Grimberg bygger i sin tur på en uppsats av Sigrid Leijonhufvud i Ord och bild 1903.

Sidan 654: Officerarna gör narr av Karl XII, frågar om han är rädd för tsarens folk.  

Låter måhända inte alldeles plausibelt, det svar som Brunner säger att kungen gav är i Fryxells version riktat till "flera högre ämbetsmän med prästerna i spetsen", se (1902), del 23, s. 95. Jöran Nordberg återger däremot en version med officerare och präster, men förlägger händelsen till strax efter det att anfallet mot Kungshuset inletts. Ett antal officerare ska då ha beklagat sig över att de förmodligen skulle tvingas ge sina liv i en totalt hopplös situation efter att ha överlevt så länge. Kungen ska då ha svarat att dels var det nödvändigt eftersom de var förrådda, dels att turkarna bara ville skrämmas. Se också Quennerstedt, A., Kalabaliken vid Bender, s. 25.  

Sidan 655: Fabrice visar upp sultanens brev, Karl XII förvissar sig om att det är äkta.  

Källan är även här Fryxell. Vad denne säger är dock att Fabrice hade sett brevet och berättade detta för Karl XII. Denne ville dock inte tro att det var äkta om Fabrice erbjöd sig då att försöka få saken bevisad och undrade om Karl XII skulle förklara sig beredd att resa om detta lyckades. Tengberg anför på s. 243 (efter Nordberg) ett citat ur ett brev från sultanen till Karl XII vilket ska ha ankommit den 31 januari. Skrivelsen innehåller en tydlig uppmaning att avresa och antydningar om konsekvenserna av en vägran.  

Sidan 656: Kungen ber Celsing hälsa janitscharerna att han ska skjuta dem i skägget om de inte försvinner.  

Fryxells version av kungens yttrande är något annorlunda: "Gå nu tillbaka till janitscharerna och säg, att jag tackar dem för deras välvilja men kan icke i densamma finna den säkerhet jag åtstundar", se (1902), del 23, s. 94. Motraye och Fabrice har "sveda skägget" eller snarlikt, medan andra versioner ges av närvarande svenskar, se La Motrayes resor, s. 322.  

Sidan 657: Några generaler och officerare vill försöka medla en sista gång.  

Detta är också ur Fryxell. Frågan är om inte detta är samma episod som på sidan 654.  

Sidan 658: Kungen låter sex trumpetare blåsa till krig från Kungshusets tak. En trumpetare får huvudet bortskjutet.  

Detta är också de la Motraye, som dock bara nämner att en drabant träffades. 

Sidan 659-660: Tolken Marco anländer med brev från Savary. Dessa bekräftar att sultanen beslutat att avvisa Karl XII med våld.  

Savarys berättelse, tryckt i KFÅ 1913, berättar om detta. Där sägs dock att Karl XII vägrade läsa brevet från Savary, sägandes att det hela endast var ett försök från fienden att blanda bort korten. Savary säger dock att detta hände dagen före kalabaliken, inte samma dag som Motraye berättar. Här är då Motrayes version äldre än Savarys.  

Sidan 660: Kungen betraktar tillsammans med greve Hård fiendearmén. 

Greve blev Hård först 1731, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.  

Sidan 660: Kungen beordrar att de som inte slåss ska skjutas.  

Detta är också Fryxell (1902), del 23, s. 102. Var uppgiften kommer ifrån vet jag inte, men man kan då möjligen fundera över om det anordnades några rättegångar efter kalabaliken. Vad jag vet så skedde det inte.  

Sidan 661: Karl XII spottar på Potocki.  

Fryxell beskriver Potockis framstöt, men spottloskan spanar man förgäves efter. 

Sidan 662: Kungen följs av greve Hård.  

Som ju alltså inte var greve.  

Sidan 662: I hovmarskalkens rum befinner sig bl.a. drabantkorpralen Palmberg.  

Johan Palmenberg var inte drabantkorpral utan hovjunkare hos kungen, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.  

Sidan 663: Löjtnanten vid Smålands kavalleri Karl Krusell blir sårad i munnen.  

Nja, Krusells meritförteckning (tryckt i Karolinska officerares tjänsteförteckningar) berättar att han var fältväbel vid Benderska dragonregementet.  

Sidan 663: Roos blir på stående fot utnämnd till överste.  

I själva verket först den 29 oktober 1713, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.  

Sidan 663: Karl XII låter en turk gå mot att han berättar för paschan om kungens hjältemod.  

Fryxell har det mindre skrytsamma "berätta hvad han sett", se (1902), del 23, s. 107.  

Sidan 663-665: Kalabaliken 

Det torde vara så att det här är mycket Fryxell och via honom Roos berättelse. Nu är Roos relation dubiös, så använde t.ex. Jöran Nordberg den inte och detta sannolikt därför att Roos relation stämde dåligt med det som Nordberg fick höra från annat håll, se Svenskt biografiskt lexikon 30, s. 351.  

Sidan 666: Tschammer utnämns till överste. 

Han kallas dock överste redan på sidan 662 och 663.  Hiob Henrik von Tschammer var i verkligheten korpral vid livdrabantkåren och blev överstelöjtnant först 20 oktober 1713, se Lewenhaupt, A., Karl XII:s officerare s. 714. 

Sidan 667: Krusell blir skjuten med en styckekula igenom det gamla såret.  

En styckekula är en kanonkula. Hade en kanonkula träffat Krusell i ansiktet och gått ut i halsen skulle han inte ha kunnat skriva ned sin meritförteckning 1742.

Sidan 668: Paschan sorgsen, över 400 muselmänner har dödats.  

En sannolikt mycket kraftigt överdriven siffra, Tengberg anför på s. 259 en uppgift om att ca 40 hade dödats och hänvisar i sammanhanget till ett brev från Axel Sparre till rådet.  

Sidan 668-669: Karl XII noterar att ingen någonsin suttit till häst med samma själsstorhet.  

Detta är naturligtvis inte Karl XII:s åsikt. Det kommer istället från La Motraye som skriver (s. 53): "För övrigt iakttog man alltid hos honom samma själsstorhet och samma stolthet".  

Sidan 669: Karl XII frågar efter överste Roos.  

Som nämnts ovan var Roos inte överste.  

Sidan 670: Paschan låter uppbära liket av en man Karl XII själv har dödat. Kungen blir glatt förvånad.  

Historien finns hos Fryxell (1902), del 23, s. 155. Fryxell kallar det för "en mindre tillförlitlig berättelse." Den glada förvåningen torde dock vara Brunners egen uppfinning. Historien om det inburna liket finns omnämnd i en anonym dagbok, förmodligen författad av en polack, publicerad i Karolinska krigares dagböcker VI. La Motraye har också mötet mellan kungen och paschan, men utan lik.

Sidan 671: Stenbock har ingått ett nytt stillestånd. Stanislaus har anlänt till Jassy.  

Nja, detta är Fryxell (1902), del 23, s. 117. I själva verket kom nyheten om stilleståndet redan före jul 1712, se v. Kochens dagbok. I mitten av januari 1713 fick man veta att Stenbock besegrat danskarna vid Gadebusch den 9 december 1713. Att Stanislaus var i antågande hade man i svenska lägret känt till sedan den 7 januari 1713, se v. Kochens dagbok.  

Sidan 672: Fältmarskalken greve Axel Sparre blir Grosvezir. 

Axel Sparre (1652-1728) blev inte fältmarskalk förrän den 3 januari 1721. Greve blev han året dessförinnan, den 9 januari 1720. "Grosvezir" och titulaturen har Brunner hämtat från Hultmans långt senare nedskrivna memoarer.  

Sidan 672: Kungen förs bort i vagn tillsammans med greve Hård, hovmarskalk Bielke, general Dahldorff, president Gierta, general Silfverhielm m.fl.  

Detta är också Hultman - med samma konsekvenser som tidigare. Hård var inte greve, Bielke inte hovmarskalk, Giertta inte president och Silfverhielm inte general etc. För detta se t.ex. Lewenhaupts Karl XII:s officerare eller Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

 

(Under arbete)

© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2006-09-10